Invigning av Saltsjöbanan 1893 och 1913

Av: Mattias Ekesiöö

1993 var det 100 år sedan Saltsjöbanan öppnades för trafik. Två år efter det att arbetet med byggandet av järnvägen börjat, var det dags för invigningen. Datum var förutbestämt av K-A Wallenberg till den 1 juli 1893. Den stora tunneln under Katarinaberget var inte färdig än, så en provisorisk slutstation ordnades vid Tegelviken.

Klockan halv fyra på eftermiddagen, lördag den 1 juli 1893, samlades de inbjudna vid Karl den XII:s torg. Därifrån reste man med en av de nya ångfärjorna till Tegelviken. Invigningståget avgick med kung Oscar II och ett hundratal inbjudna gäster. Man passerade stationer som inte var färdigbyggda än. I Saltsjöbaden bestod stationshuset av väggar och några takstolar, fönstren var dekorerade med enar och granar. Det var dåligt med skydd för det ihållande regn som varade i stort sett hela dagen. När man nått Saltsjöbaden var klockan halv fem, då förklarade landshövdingen Temptander att konungen behagade förklara den nya järnvägen öppen.

Saltsjöbanan är trots sin korta längd mycket naturskön. Man passerar banans längsta tunnel, som är 637 meter lång, direkt efter avgången vid Slussen. Då åker man under Fjällgatan och Ersta diakonissanstalt och sedan vidare ut på en viadukt över södra varvet och Folkkungagatan. Tåget passerar tätt intill Åsöberget och når så småningom de vackra lantliga områdena i nuvarande östra delen av Nacka. Under färdens gång passeras ängar, skogar, villaområden och glittrande flikar av Stockholms skärgård.


Eldriften 1913

Eldriften invigdes den 18 maj 1913 av kung Gustav V. Första eltåget gick från Stadsgården till Saltsjöbaden i samband med invigningen av Uppenbarelsekyrkan. Denna kyrka var ett storverk av den kände arkitekten Ferdinand Boberg. K-A Wallenberg hade bestämt att både kyrkan och eldriften skulle vara klara till hans 60-årsdag den 19 maj, och så blev det. I samband med beslutet om elektrifering 1911, beställdes hos ASEA sex nya motorvagnar samt ombyggnad av sju äldre personvagnar till manövervagnar. Motorvagnarna levererades våren 1913. Åren 1914 levererades två motorvagnar till. I de båda vagnsändorna fanns manöverhytter. Tack vare detta förkortades tågsummansättningen betydligt. Systemet kallades multipleunit. Motorvagnarna var utrustade med tryckluftbromssystemet Westinghouse och de hade elvärme, dock ej i förarhytterna. Sätena bestod av träbänkar. Högsta hastighet var 50 km/h men den höjdes senare till 60 respektive 70 km/h.